Friskis toast film
Min dag snabbt bara. Vi började dagen med att Tillan skulle leta grejor på Gränby Centrum. När vi kom hem var jag sjukt taggad på tv-spel men det hade mamma plockat undan någonstans hon inte kommer ihåg. Jag letade i hela huset men helt borta. HUR KAN ETT STORT PS2 BARA FÖRSVINNA??!? Därför åkte jag och Matilda till Eddies hus där han har ett PS3. Men där gick allt bajs! Jag kunde inte få in något ljud och spelen var skittråkiga då jag antingen dog eller kom sist på alla bilspel. Så nästa gång Eddie ska köpa spel ska jag vara med och välja, typ Harry Potter eller bilspel med uppdrag det är mina favoriter! Där fick jag också mat, chill chill! Osv. osv.
Friskis och svettis i Alunda där bönder och andra lantisar som aldrig kommer in till staden tränar, där var jag idag. Friskis har en gratis vecka för alla studenter. Det finns inget gym i Alunda men det finns pass så min syster drog med mig dit där hon och resterande 40 – 50+ tränar. Men det var roligt, känner att jag ska börja med flera pass i Uppsala. Det är konstigt att passen i Uppsala inte känns lika töntiga som i Alunda. Det kanske är för att i Alunda känner jag faktiskt folk, hör och häpna, men i Uppsala gör det inget om jag inte klarar en övning för första gången för alla där ser ut som om de har gjort det förut. Jag tror att man känner sig mer förödmjukad av lite halv tjocka lantis mammor som klarar alla övningar galant än vältränade kvinnor och män(vilket jag inbillar mig att alla på friskis i Uppsala är och ser ut) som gör det. Jag vet inte varför det känns så, men jag föredrar främlingar än tjocka lantis morsor vars barn jag på ett eller annat sätt spelat i samma lag som.
Efter en skön dusch avslutade vi i alla fall dagen med The Notebook. Skjut mig långsamt satt och grät mig igenom HELA filmen och när det inte rann tårar satt det en stor klump i halsen. Jag grät till och med till en sexscen är jag störd på riktigt eller? Men då var sexscenen efter VÄRLDENS sorgligaste scen enligt mig så jag kunde liksom inte sluta gråta. Jag börjar bli jättekänslig. Det är det senaste året eller åren som jag faktiskt gråter och när jag gråter nu då gråter jag mycket också. Jag gråter bara till film men jag får ha en kudde för munnen och knipa med ögonen så jag inte ska börja hulka mig av gråt. Det är konstigt att filmer kan få en att gråta så mycket. Ibland kan jag tycka det är skönt att bara gråta, men jag föredrar att gråta i ensamhet. Därför vill jag oftast inte se drama med andra. Jag låser gärna in mig på rummet tittar på filmen gråter precis hur mycket jag vill och när jag sen är ”redo” kommer jag ut som om inget har hänt. Jag är inte van att gråta och därför vill jag inte gråta med allt för många i samma rum. Töntigt kanske. Men jag HATAR när folk hör mig gråta, även fast alla andra också gråter. Gråta är naturligt, men det har det aldrig riktigt varit för mig. Om man räknar gångerna jag faktiskt har gråtit utan att titta på film eller gjort illa mig som barn kan man nog räkna dem på en hand. Tre gånger faktiskt av de jag kommer ihåg. Två gånger på grund av en pojke och en gång pågrund av någons död. Jag gråter sällan och det är inte för att jag inte har känslor som en del tror och till och med sagt rakt till mig, vilket inte är kul att höra. Jag visar inte alltid känslor som medkänsla och jag visar inte om jag är ledsen på samma sätt som andra kanske gör. För jag vet inte hur? Det låter konstigt men jag skrattar hellre bort saker. Jag är dålig på att trösta då jag aldrig vet vad jag ska säga. Det blir en klapp på axeln och ”Det är okej det blir bra.” För att avrunda så visar alla sina känslor på olika sätt och olika tydligt. Bara för att någon inte gråter betyder det inte att den personen är känslokall, den hanterar bara sina känslor på ett annat sätt.
Nu blev detta jättelångt men vad gör man inte om man har tråkigt klockan tolv på natten?
